Vet inte om man kan kalla det för dikt men :)

2010-01-19 | 18:59:08 | Dikt |(0) Kommentarer
Jag tittade dig så djupt i ögonen.
Men jag visste inte vad jag såg. Hat?
Eller var det bara ren skadeglädje?
Jag visste redan vad du skulle göra
och jag visste att det var mitt eget fel.
Jag var den som var misslyckad.
Du slog, och jag tog emot.

Du slog på blåmärken och sår
som du redan skapat innan.
Dina slag gjorde fortfarande ont,
fast jag nästan var van nu.
Jag kunde inte låta bli att gråta,
när jag såg mitt eget blod,
men du skrek åt mig att sluta.
Att jag inte betydde något och
att allt var mitt fel.

jag försökte komma på vad jag
gjort fel men jag kunde inte förstå,
jag var så liten, jag fattade inte
att du bara var så trött på ditt liv
att du inte ens orkade tänka efter
på vad konsekvenser skulle bli

Jag trodde att jag var dålig,
att jag behandlat dig illa.
Jag skyddade mig för allt jag var värd
men du var mycket starkare än mig.
Jag grät när du bröt ben,
men du skrek åt mig att sluta,
du hade panik i rösten och
jag tittade bedjande på dig.
Du skrek att jag inte skulle titta på dig,
att jag var ett misstag.

Mitt sista andetag flög sakta ut ur mig.
du tittade på mig och fattade vad du hade gjort.
du grät och skrek att jag skulle vakna.
Och mina sista ord kommer du alltid leva med.
''är inte jag ditt barn längre?''
Kommentarer.

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback